Wohls naturstig

Wohls Gårds parkskog

Wohls gårds parkskog blev skyddad år 1975 på grund av dess värdefulla ädla träd, hassellundar och landskapet som helhet. Wohls gård ligger i ett Natura 2000-område med flera fridlysta, särskilt värdefulla lundar huvudsakligen bestående av ekar och hasselbuskar. Lundarna är de största i Nyland, och Finlands östligaste. De flesta andra lundområdena i kommunen har genom tiderna nästan försvunnit då åkrar har röjts.

Eken är inte ett lundträd som många tror utan ett hagmarksträd och bergsträd som tål torka. I ekarnas skugga bildas mull som gör att lunden uppstår och andra lövträd börjar växa. När hagmarken växer igen av snabbväxande trädslag konkurreras de vidkroniga lövträden ut och dör i förtid av brist på solljus. För att bevara ekarna på Wohls är det nödvändigt att röja de närmaste, konkurrerande lövträden. Röjningen sker i etapper med några års mellanrum.

Gamla ekar har stora naturvärden. Hålrummen ger goda boplatser för fåglar, fladdermöss och olika insekter. De är den enda möjliga livsmiljön för flera hotade arter av insekter, snäckor, svampar och lavar. Ur naturskyddssynpunkt är det mycket viktigt att dessa biotoper får behålla sin karaktär.

Stor kullfallen gran

Stor kullfallen gran (Picea abies) med barkbocksskador och hackspettsgropar.

Den kullfalne granen är angripen av rottickan (Hetrobasidion sp.) och klibbtickan (Fomitopsis pinicola). Rottickan sprids genom luftburna sporer som infekterar granen, om den har färska skador på stammen eller rötterna. Rottickan gör att veden ruttnar och granen så småningom faller. Granbarkborren (Ips typographus) angriper sedan trädet och det dör.

Bakom granen finns ett fuktigt område med ett dike. Det finns en pärluggleholk i granen bakom.

Udden med parkskog

Här finns ett artrikt trädbestånd med träd i olika stadier.
De stora ekarna (Quercus robur) har inga skador. I den glesa skogen har de inte störts av andra träd.

Björkarna (Betula) har olika tickor som bryter ner ved. Tickorna växer på döda eller försvagade björkar.

Hasseln (Corylus avellana) växer i runnor, där nya stammar växer i en ring kring äldre stammar, som har dött.

Marken i lunden är mull där allt blandats av flitiga daggmaskar.

Hällmarken

Hällmarkens sluttning bildar klippavsatser, där jord samlats så att skogsbräken (Dryopteris carthusiana) och träjon (Dryopteris filix-mas) trivs i stora välvuxna bestånd. Även bergsglim (Silene rupestris) och kärrdunört (Epilobium palustre) hittas ställvis.

De unga, raka tallarna (Pinus sylvestris) nedanför hällmarken har börjat växa efter att korna och fåren inte längre betar här. De krokiga tallarna på hällmarken har däremot vuxit upp då betet pågick och är väldigt gamla.

Stående död gran

Den stående döda granen (nr. 117) har barkborre (Ips sp.) och barkbocksskador (Tetropium sp.). Barkbocken skadar bara granar.

Denna gran kommer småningom att falla omkull då klibbtickan och rottickan försvagar trädet.

Levande granen, tallarna och sandgropen

Den gamla granen (nr. 70) har från början vuxit på öppen hagmark och har yvig krona och tjocka grenar. Här finns stora tallar med grova grenar. Ena tallens (nr. 68) topp har skadats av djur då den var ung, för kanhända 200 år sedan. Sidogrenarna har sedan vuxit till nya toppar.

När betesdjuren försvann från Wohls återgick hagmarken så småningom till lundskog. Lundvegetationen har förhindrat granens och tallens spridning. Småplantor av gran kvävs lätt under lundens frodiga undervegetation och fallna löv. Tall föredrar mycket ljus, och låga hagmarkstallar har torkat i den snabbt växande lövskogens skugga. Den torra tallen erbjuder under en lång tid livsmiljö åt många insekter.

Sandtaget användes tidigare av gården till vägarna. Naturen har nu helt återtagit marken.

Stupkanten

Gränsen mellan berg och lund utgörs här av den 1 – 2 m höga stupkanten, som täcks av bergklomossa (Hypnum cupressiforme). På klippan ovanför, växer det olika ormbunkar (Pteridophyta) och fina bestånd av skogsbräken, träjon och stensöta (Polypodium vulgare).

Grunden mellan berget och parken är sandhaltig, torr och mycket skuggig. Det är få låga växter som trivs i denna miljö. Här växer främst liljekonvalj (Convallaria majalis) och lite plantor av backsmultron och skogsbräken. Största delen av grunden är täckt av förna, dvs. delvis nedbrutna växtdelar och annat organiskt material.

Längs bergskanten finns ljusälskande ekar och tallar som lidit av att området tidvis varit tätt bevuxet med lönn (Acer platanoides) och rönn (Sorbus aucuparia). Här växer också skogslindar (Tilia cordata) som är typiska för bergkanter. Hasseln bildar glesa bestånd.

Vid gamla tallen på väg upp för berget

Den gamla tallen har vuxit på öppen mark till ett konstnärsträd med tjocka grenar och knotig stam. Trädet har till en början vuxit på hagmark, och betande djur har troligen skadat det redan som planta. Tallen har emellertid själv reparerat skadorna. På tallen växer tallticka, som är sällsynt i våra skogar. Tallticka förekommer enbart på gamla träd och angriper endast död kärnved och bidrar inte till trädets livsfunktioner. Eftersom talltickan är av skonsam art, kan tallen leva med trädsvampen i stammen åtminstone flera decennier. Hackspettarna gör gärna bohål i stammen, som svampen mjukat upp.

På krönet

Här är en typisk hällmark med torrfuror som dött pga vattenbrist under torra somrar. På soliga platser utgör de torra furorna värdefulla livsmiljöer bl.a. för praktbaggar och långhorningar. Inte ens en kullfallen torrfura går förlorad: många insekter och rötsvampar för vidare dess näringsämnen till naturens kretslopp.

På berget växer blommande ängsblommor, som fjärilarna suger nektar från.